Förintelse och förintelse-pedagogik
Den svenska hållningen till nazismen är något förbryllande. Speciellt i skol-sammanhang.
Grovt förenklat kan man sammanfatta berättelsen ungefär så här: Nazisterna är inte bra, för dom är mot demokrati. Men värst är att dom har mördat judarna. Därför måste vi se till att det inte händer igen. Därför måste vi ogilla nazister.
Självklart skall vi kämpa mot folkmord. Men inte mot folkmord i det förflutna. Auschwitz kommer aldrig att hända igen - inte på samma plats och i samma tid, inte mot samma människor. Men nya folkmord förekommer.
Det räcker inte att vara förskräckt över det som hände. Att förskräckas utan att förstå, att förskräckas utan att kunna handla - det leder till hopplöshet, passivitet, uppgivenhet.
Vad skall elever lära sig av Auschwitz? Vad kan de förstå? Hur kan de handla?
Kan man förstå förintelsen? O ja. Man kan se strukturer, mönster, "mening". Man kan lära sig känna igen dem när de återkommer. Man kan lära sig att motarbeta dem, och att arbeta för alternativ. Det är förintelsepedagogik för mig.
Vilka strukturer kan man se? Det beror på hur man beskriver problemet. Nazism eller förintelsen? Ondska? Människans innersta väsen?
Om man tolkar nazism som antisemitism kan man lära sig att antisemitism är fel. Då kan man dra slutsatsen att det är helt ok att använda strukturellt våld (Galtung) mot andra grupper. Eller att utropa ett slags jihad mot muslimer genom att deklarera det totala kriget mot en fiendebild av onda, blodtörstiga, muslimska terrorister. Bara man inte är antisemit!
Men man kan tolka nazism också som utgränsning av vissa människor, som de-humaniserades (Harald Ofstad), dvs. inte räknades som människor. De utstöttes ur "förpliktelsernas universum" (Harald Welzer, i Gärningsmän) - de hade ingen rätt till ömsesidighet.
Det började smått: de tillskrivs ett lägre värde, de tillskrevs onda avsikter, de sågs inte som individer, utan som delar av ett kollektiv. Själva såg sig nazisterna också som delar av ett kollektiv - därför behövde den enskilde inte känna ansvar eller skuld. Socialpsykologin förklarar åskådar-passivitet bland annat med denna "spridning av ansvaret" - ingen gör egentligen särskilt mycket. Det blev ett vi mot dom.
De kategoriserades, som en god vän säger. Olika kategorier tilldelades olika funktioner - och en del var helt enkelt problem, överflödiga, barlast. Eller mindervärdiga. Störande. Eller onda, som sagt.
Och de var många, många, många:
- Psykiskt sjuka och utvecklingsstörda - de skulle "tas bort" därför att de försämrade "rasens egenskaper".
- Intellektuella, tvär-tänkare, pacifister, liberaler osv. skulle "tas bort" därför att de störde den lugna folkgemenskapen genom sina opassande tankar. Man skulle känna, vara del av folkgemenskapen, dyrka, brinna för fosterlandet - inte analysera.
- Kommunister, socialdemokrater och fackförenings-aktiva skulle krossas - bokstavligt - därför att de bekämpade nazismen.
- Bekännande kristna och Jehova Vittnen bekämpades därför att de inte underkastade sig den rådande tankeordningen och åberopade andra "högsta värden".
- Prostituerade och kriminella skulle krossas därför att de var mindervärdiga människor, s.k. Untermenschen - bokstavligt de som står "under människan".
- Homosexuella mördades därför att de sågs som fiender till "den naturliga ordningen".
- Sinti och Roma skulle förintas därför att de tillhörde en mindervärdig ras (och förmodligen för att de störde ordningen genom en livsstil som skiljer sig från medel-borgarens).
- Judar - ja, den största gruppen - skulle förintas därför att sas tillhöra en allt förstörande ras, driven av ondska, girighet, själlöshet - ett slags "dark side of the force"
Nazism kan alltså ses som
- underordningen under rasen, staten, eliten - tro att den egna "rasens" är överlägsen och man själv betydelselös
- underordningen under den förhärskande tankemodellen, som handlar om "det naturliga", historiens mål, historiens uppdrag, färderneslandet,
- en förment "natur" som rättesnöre
- den totala uteslutning av "de andra", med början i kategorisering eller ettikettering och slutet i massmord
- hat mot "det andra"
- vårt förakt för svaghet (Ofstad) - t ex omtanke, medkänsla, empati, njutning, mjukhet
- glorifiering av disciplin, kontroll, (själv-)behärskning,
- glorifiering av makt, styrka, dominans (cyklist-princip - kröka rygg uppåt, sparka neråt)
- glorifiering av ja/nej, rätt/fel, vi/dom-tänkande, manligt/kvinnligt
- inpiskande av de rätta värderingarna, normerna, tankarna
- ett hat mot alla som tänker själv, som tänker "ja men tänk om", som ifrågasätter, undrar ...
Om man nu skulle få för sig att bekämpa denna nazism - då handlar det inte om att tycka synd om judar och bli illa berörd. Då handlar det om att bekämpa utgränsning av alla: muslimer, afghaner, homosexuella - att se dem som människor, helt enkelt.
Då handlar det inte om att gå i marschtakt, utan att gå i otakt som James Hollingworth älgar.
Då handlar det om att tänka fritt hellre än att tänka rätt (och inte tvärtom, vilket Uppsala Universitets motto kräver)
Det handlar om att älska sin nästa, att se människan - och att se henne som likvärdig, jämställd, lika men olika.
Det handlar just INTE om att underordna sig den kollektiva tankestrukturen och att berätta vad man mår berätta - det handlar istället om att fråga. Ställa morgondagens frågor, så att man kan avvisa gårdagens svar.
Inte ta emot den enda rätta värdegrunden, utan att utveckla ett förpliktelsernas universum tillsammans, med ömsesidigt förpliktigande värderingar och normer.
Det handlar om att tveka, tvivla, kräva argument och belägg. Att tänka kritiskt. Att skärskåda makthavare.
Att få gåshud när de talar om Det Naturliga, Självklara, Uppenbara.
Att rysa när de talar om "vi och dom", speciellt när de talar om "dom" som onda, som måste bekämpas.
Att lämnar biosalongen när Ljusets Jedi-Riddare kräver att vi väljer den goda sidan av Kraften.
Det är den läxa nazismen har lärt mig. Vad lär den dig?