Här finns några bilder som påminner om händelser som inte är så vanliga i svenska beskrivningar av nazismen:


Tyska studenter förbereder böcker för den stora bokförbränningen den 10. maj 1933. Kritisk och annan "otysk" litteratur brändes teatraliskt på stora bål. Det var inte meningen att människor skulle tänka, undra, ifrågasätta. Människor skulle känna rätt, hylla hjältar, hylla det tyska arvet. Gott är gott, ont är ont, manligt är manligt och kvinnligt är kvinnligt, tyskt är tyskt och allt annat är otyskt. Människor är som de är - det bestämmer gener och rastillhörighet. Böcker & författare med sådana budskap överlevde - utom när författaren var jude.




1. April 1933 - judiska affärer bojkottas. Männen har uppenbarligen rolig, de är inte rädda att göra något fel. De har makten, ingen protesterar: oftast har de människornas samtycke eller tysta medgivande.











Kristligt företag. Köp Tyska varor endst i Tyska affärer!


Uppenbarligen fanns ingen motsättning mellan "kristligt" och nazistisk. Korset och hakkorset passade tydligen ihop.

Affischen undertecknas av "Småföretagens kampförbund", en av många NS-organisationer. Nej, affischen riktar sig inte (bara) mot judiska affärsinnehavare - affischen konstruerar en motsättning mellan kristligt-nazistiskt-tyskt på den ena sidan, och allt otyskt på den andra.



Edeka - som fungerar ungefär som svenska ICA - gör det ännu tydligare:




Nationellt sinnade - köp bara i medelståndets Edeka-affärer. Där betjänas ni alltid bra och prisvärt. Den som köper i storkapitalistiska filial-företag och varuhus utesluter sig själv ur den Tyska folksgemenskapen.


("Tysk folksgemenskap" brukar inte stavas så - "deutschen" stavas med litet "d". Genom att använda "D" ser det ut som ett egennamn eller ett varumärke. Det var förstås meningen)

Det blir alltså tydligt att de riktar sig mot varuhus och stora lågpris-affärer, som konstrueras som otyska: storkapitalistiskt, jüdiskt eller utländskt - allt bojkottas med samma glada upptåg. SA blockerar t ex Woolworth-varuhusen som hade växt fram i många tyska storstäder.



Märkligt nog för Hitler samtidigt stöd från just de tyska storkapitalister, som hoppas att han knäcker kommunister och fackföreningar. Och det är faktiskt en av de första uppgifter nazisterna tar itu med. John Heartfield skapar sitt berömda fotokollage med titeln "Hitlerhälsningens mening", eller "liten man ber om stora gåvor". Motto: miljoner står bakom mig. Den finns på framsidan av Arbeiter Internationelle Zeitung 1932.

Det första delen av uppgiften klarar nazisterna direkt efter. Natten mellan 27/28 februari 1933 brann riksdagshuset, mitt under en valrörelse. Redan 28. februari beslutades om undantagslagstiftning som praktiskt taget satte författningen ur spel. Nazisterna påstod att branden ingick i ett kommunistiskt uppror. Socialdemokratiska tidningar och valaffischer förbjöds i 14 dagar, dvs. till efter valet. Cirka 4000 kommunister häktades och fördes till koncentrationsläger, däribland praktiskt taget alla partiets riksdagsmän. Nu kunde polisen och olika "hjälptrupper" som t ex SA häkta människor utan att ange skäl, utan domstolsbeslut, advokater osv. Åsiktsfrihet, pressfrihet och föreningsfrihet upphävdes, post och telefonsamtal kunde övervakas. Retroaktivt infördes dödsstraff för terrorhandlingar och mordbrand.

Till mitten av maj fördes omkring 100.000 människor bort, övervägande kommunister och kritiska intellektuella. De torterades i ofta improviserade koncentrationsläger och tortyrkällare.