Gee, J.P. (2006), An Introduction to Discourse Analysis. Theory and Method. New York/London: Routledge
Resonemang om teori, metod, undersökningsredskap och deras samband.
Språk har sju olika ”building tasks”: vi konstruerar mening/signifikans, gestaltar aktiviteter, konstruerar identiteter och relationer, konstruerar politik, förbindelser, signifierar tecken- och kunskapssystem med hjälp av språk.
Tools of Inquiry:
A. Social languages, conversations, and intertextuality
1. Social languages - olika språk för olika syften, t ex bygga/enact identitet eller konstruera situationer (eller andra building tasks). Även grammatik 2 - regler hur man uttrycker sig i olika situationer och situerade identieter - är mönster som indikerar karakteristiska ”vem gör vad i en diskurs”.
2. Diskurser (stort D) - sätt att kombinera/integrera språk, aktioner, interaktion, sätt att tänka, tro, värdera, använda olika symboler, verktyg och objekt för att enact en speciell socialt igenkännbar identitet. (identitet och handling kan inte klart hållas isär, är mer who-doing-what). Observera att igenkänningsarbete (känna igen diskurser) och Diskurser är reflexivt relaterade - de skapar varandra. Olika diskurser kan hybridiseras, om tillräckligt många framställer och accepterar en hybrid blir det en original-diskurs.
Diskurser kan delas up, smälta samman, förändras. Nya kommer och gamla försvinner. Diskurser definieras alltid genom samröre med eller motsättning till andra diskurser och påverkas av deras förändring/försvinnande.
Diskurser måste inte vara ”stora”, de kan vara lokala eller begränasde. De kan hybridiseras med andra diskurser.
Det finns ett oändligt stort antal diskurser, nya kan ständigt dyka upp, och gränser mellan diskurser kan alltid diskuteras och ifrågasättas.
Diskurser innehåller, för Gee, alltid
a. situerade identiteter
b. sätt att utföra och känna igen karakteristiska identiteter och aktiviteter
c. sätt att koordinera (och koordineras av) andra människor, saker, redskap, teknologier, symbolsystem, platser och tider
d. karakteristiska sätt att handla, interagera, känna, värdera, gestikulera, tänka, klä sig, tro, veta, tala, lyssna osv.
3. Intertextualitet: en talad eller skriven text anspelar, citerar eller relaterar på annat sätt till en annan text.
4. Konversationer: anspelning på pågående/kända debatter inkl. tema, positioner och vem som säger vad (abort, kvinnopräster mm), hur man gör det,
Dessa redskap leder till vissa frågor, s. 52
B Situerad mening och diskursmodeller
På språklig-linguistisk nivå avgörs vad en mening/formulering betyder, bl a genom placering av topics i meningen: specifika strukturer eller former i ett språk används som redskap för att utföra vissa funktioner, dvs. att uttrycka speciella betydelser eller att uppnå vissa syften, sv. 54). Det fungerar därför att läsare och skrivare är inskolade i samma, upprepade och delvis rutinartade interaktionsformer.
Reflexivitet:
• språket konstruerar aspekter av situationen (nätverk av situationer, relationer, identiteter osv.)
• aspekter av situationen ger språket mening (ord betyder olika saker i olika situationer)
Diskursmodeller - teorier, mönster, modeller, förklaringar för hur och varför saker hänger ihop. De är kopplade till diskurser. Diskursmodeller är teorier (storylines, images, explantory frameworks) som människor har, ofta omedvetet, och använder för att ”make sense of the world and their experiences in it.” s. 61). Det finns en speciell konflikt mellan vetenskaps- och livsvärlds-teorier.
Även situated meaning är reflexiv: Vi känner igen resp. konstruerar situerade betydelser beroende på kontext, men vi konstuerar även kontexten på ett visst sätt beroende på de situerade meningar vi sätter samman. Kärlekskutter är ett erbjudande att konstruera en viss situation - som i så fall får den andre personen att tilldela ord och handlingar en viss mening - om kan accepteras, avvisas, mötas av mot-bud osv.
Situationer sätts samman ”on the spot” beroende på tidigare erfarenheter, omvärlden inkl. texter fungerar som kollektiv erfarenhetsbank.
Frågor att ställa:
Vilka situerade betydelser/meningar är det rimligt att tillskriva författaren, med tanke på den ståndpunkt som hör ihop med diskursen som orden yttrades i?
Vilka situerade meningar är det rimligt att tillskriva lyssnarna?
Diskursmodeller
Medierar mellan interaktion (mikronivå) och institutioner (makronivå), medan det lokala interaktionsarbete vi utför när vi utför de 7 bygg-uppgifterna, och diskurserna som skapar komplexa mönster av institutioner och kulturer.
Man kan föreställa sig diskursmodeller som bilder, ”storylines” eller beskrivningar av förenklade världar, där prototypiska händelser utspelar sig. Diskursmodeller definierar vad som räknas som centrala, typiska fall, och vad som är marginellt.
De är kopplade till simulationer som vi spelar igenom i huvudet, för att förbereda oss för handlingar i världen. Men diskursmodeller är inte bara mentala, de finns i texter mm, i andras handlingar och tal, och vi kan sluta oss till dem från de sociala praktiker runt omkring oss. De existerar också i metaforerna vi använder.
Vi kan alla ha olika, konkurrerande och konflikterande diskursmodeller. Mäktigare samhällsgrupper kan påverka mindre mäktiga grupper genom diskursmodeller. (us-modell av framgång =välstånd genom vilja & hårt arbete <-> breadvinner concept hos stålarbetare): vi koloniseras genom diskursmodeller, dvs. vi använder dominanta modeller även om de passar andra gruppers iakttagelser och agerande.
Vi bör alltså skilja mellan modeller beroende på hur de används och vilka effekter de har på oss.
1) ”espoused” modeller: modeller som vi aktivt ställer oss bakom
2) utvärderingsmodeller: modeller vi använder för att bedöma oss och andra
3) models-in-(inter)action: modeller som medvetet eller omedvetet vägleder våra handlingar och inaktioner i världen.
Diskursmodeller kan också sägas handla om lämpliga (appropriate) attityder, ståndpunkter, trosuppfattningar och värden, lämpliga sätt att handla, interagera, delta, och deltagandestrukturer, lämpla sociala, diskurs- och institutionella organisationer,
Furthermore, Discourse models can be about "appropriate" attitudes, viewpoints, beliefs, and values; "appropriate" ways of acting, interacting, participating, and participant structures; "appropriate" social, Discourse, and institutional organizational structures; "appropriate" ways of talking, listening, writing, reading, and communicating; "appropriate" ways to feel or display emotion; "appropriate" ways in which real and fictional events, stories, and histories are organized and end, and so on and so forth. s 83
Discourse models are complexly, though flexibly, organized. There are smaller models inside bigger ones. Each model triggers or is associated with others, in different ways in different settings and differently for different socioculturally denned groups of people. And, we can talk about "master models," that is sets of associated Discourse models, or single models, that help shape and organize large and important aspects of experience for particular groups of people, as well as the sorts of Conversations we discussed in Chapter 3. s. 83
Gee refererar Quinn 1987 om metaforererna för äktenskap (investera, arbeta på relationen osv.) och drar slutsatsen:
The whole idea of seeing things like effort and time as "investments" that will "pay off" is a master Discourse model that is used widely across a number of significant domains in our society. Here it is being used to talk about marriage, but the same model crops up in talk about careers, children, education, and so forth. Metaphors are rich source of Discourse models, though, of course, most Discourse models are not signaled by metaphors. s. 84
Diskursmodeller kan vara ofullständiga och behöver inte vara konsistenta:
Discourse models, though they are theories (explanations), need not be complete, fully formed, or consistent. Their partiality and inconsistency is sometimes the result of the fact that one Discourse model can incorporate different and condieting social and Discourse values, or values connected to groups to which some people who hold the model don't actually belong, or, at least, values that serve odier people's interests better than their own. Sometimes it can be hard to tell whether a person holds two conflicting models (as in Claudia Strauss's work above) or one heterogeneous, conflicting one. But ultimately, the partiality and inconsistency of Discourse models reflects the fact that we have all had a great many diverse and conflicting experiences; we all belong to different, sometimes conflicting groups; and we are all influenced by a wide array of groups, texts, institutions, and media that may, in reality, reflect our "best interests" more or less poorly. s. 85
Centralt:
One way to get at people's Discourse models is ask "What must I assume this person (consciously or unconsciously) believes in order to make deep sense of what they are saying?," or, to put the question another way, "What 'theories' must the person (consciously or unconsciously) hold such that they are using just these situated meanings?." s. 87
Diskursmodeller som tools of inquiry:
- vilka diskursmodeller är relevanta här, och vad måste jag anta att människor känner, värderar och tror för att kunna skriva/tala och handla på detta sätt?
- Finns skillnader mellan diskursmodeller som påverkar trosföreställningar (beliefs), och sådana som påverkar handlingar och praktiker?
- Hur konsistenta är de? Vinns konkurrerande eller konflikterande diskursmodeller? Vems intressen representerar dessa diskursmodeller?
- Vilka andra diskursmodeller är kopplade till de diskursmodeller som är mest aktiva här? Finns ”master modells”?
- Vilket slags texter, media, erfarenheter, interaktioner och/eller institutioner kan ha gynnat utvecklingen av dessa diskursmodeller?
- Hur bidrar diskursmodellerna till att reproducera, omforma eller skapa sociala, kulturella, insttitutionella och/eller politiska relationer? Vilka Diskurser (på samhällsnivå, kw) och Konversationer (stora debatter om t ex privatisering, abort, fundamentalism, terrorism, kw) bidrar de till att reproducera, transformera, eller skapa?
Diskurs-analys
Viktigt: reflexivitet. ”Language-in-use both creates and reflects the contexts in which it is used”. s 94
Situerad mening:
”A situated meaning [...] is an image or pattern that we assemble ”on the spot” as we communicate in a given context, based on our construal of that context and on our past experiences” s. 94”Situated meanings don’t simply reside ready-made in individual’s minds; very often they are negotiated between people in och through social interaction.” s. 94, ref till Goffman, Edwards, Potter mm.
kw: här kommer alltså medieringen in: inte bara den ”stora diskursen”, utan även konkreta kollektiv - och genom prototypiska handlingar även föreställda kollektiv - medierar mening och därmed upplevelser, handlingar, mm.
Ord finns inte bara i ”situated meanings”, utan även i diskursmodeller. Diskursmodeller är ”storylines”, families of connected images, or (informal) ”theories” shared by people beloning to specific social or cultural groups. s. 95
They exist within specific Discourses or are shared across a number of them. s. 95
Diskursmodeller är kopplade till prototypiska simulationer som vi kan genomföra i huvudet. Vi har förmågan till prototypiska simulationer därför att vi delar våra sätt att se på saker med medlemmar av de olika sociala och kulturella grupper vi ingår i.
Diskursmodeller är sammanlänkade på ett komplext sätt med varandra, så att de skapar större och större berättelser (storylines). Sådana sammanlänkade nätverk av diskursmodeller bidrar till att organisera sociala gruppers tänkandet och sociala praktiker
Reflexivitet
Varför hälsar man på ett visst sätt? Därför att man betraktar situationen på ett visst sätt, och man därför väljer adekvata sätt att uttrycka sig. Men varför betraktar man situationen just så? Delvis pga orden som sägs, och de beteendemönster som hör ihop med dem.
Språk och verklighet står alltså i ett reciprokt förhållande till varandra: språket reflekterar verkligheten och konstruerar (construe & constract) den samtidigt på ett speciellt sätt. Det kallas för reflexivitet, Gee använder metaforen av två speglar som står mittemot varandra och som konstant och oändligt reflekterar sina egna bilder fram och tillbaka. s. 97
Situationer = diskurssituationer, dvs. situaationer där språk kommer till användning och utför
språkets 7 uppgifter: (s. 98 ff)
1. Signifikans: En komponent av varje språklig eller diskurssituation är den mening och signifikans som olika saker ges. Ett rum får ”fram” resp. bak genom talhandlingar, händelser tilldelas viktighet eller oviktighet.
2. Aktivitet: Varje situation innehåller någon aktivitet eller uppsättning av aktiviteter som deltagarna engagerar sig i. (”we use language to get recognized as engaging in a certain sort of activity” s., 98, t ex att presidera ett möte. Språket konstituerar aktiviteten)
3. Identiteter: varje situation inbegriper identiteter som en komponent, de identiteter som de inblandade gestaltar och uppfattar som ”consequential”. (kw: en handling är reell om den är reell i sina konsekvenser - vem säger det?). Genom olika sätt att tala verkställer/spelar/utför man t ex rollen som ordförande resp. kollega.
4. Relationer: En komponent av varje situation är relationer, som de inblandade utför (enact) och förhandlar med varandra, och betraktar som ”operative and consequential”. s. 99
5. Politik: Varje situation innehåller ”social goods” och synpunkter på fördelning/spridning av ”social goods”. Prestige, status och makt är exempel för ”social good”. Gee räknar även in synpunkter på agency genom uttalanden om t ex microsoft: ansvarsfull eller ansvarslös, ”guilt and blame”, goda och dåliga motiv. Referens till Fairclough 1989, 1992, 1995.
6. Förbindelser (connections): genom tal bestämmer vi vilka saker som hänger ihop med vilka andra eller är relevant i relation till andra (t ex att något står i relation till tidigare uttalanden osv.): ”...in any situation things are connected or disconnected, relevant eller non-relevant to each other in various ways”, and various sorts of social goods are at stake in various ways.
7. teckensystem eller kunskapsformer: ”We can use language to make certain sign systems and certain forms of knowledge and belief relevant and privileged, or not, in given situations, that is to build privilege or prestige for one sign system or knowledge claim over another”. s. 13
Epistemologi/socialkonstruktionism: den fysiska omvärlden sätter gränser för diskursernas möjligheter, jmfr ”Social construction of what”.
Gee presenterar under rubriken ’An ”ideal” discourse analysis’ frågor om de sju bygguppgifter under användning av de undersökningsredskap (tool of inquiry) han beskrev ovan: situerade meningar/betydelser, sociala språk, diskursmodeller, intertextualitet, Diskurser och ”Conversations” (ung. samhällsdebatter).
Även om konkreta diskursanalyser normalt bara utvecklar en liten del av den fulla bilden, borde analytiker åtminstone som bakgrund begrunda helhetsbilden. Diskursanalys handlar om att ställa frågor om hur språket, vid en given tidpunkt och plats, används för att konstruera de aspekter av ett nätverk av situationer som konkretiseras just då och där, samtidigt som dessa aspekter ger texten/talet dess mening (reflexivitet)
Att bygga signifikans
• - situerad mening för ord/fraser som verkar vara betydelsefulla i situationen?
• - vilken situerad mening tillskrivs för situationen relevanta platser, tider, människor, objekt, institutioner?
• - vilken mening och vilka värden förknippas med citerade eller refererade/anspelade texter (intertextualitet)?
• - vilka diskursmodeller tycks länka samman och integrera dessa situerade meningar med varandra?
• - Vilka institutioner och/eller diskurser reproduceras i dessa situationer, och hur stabiliseras eller omformas de?
Bygga aktiviteter
- vilka större eller huvudaktiviteter pågår, vilka sub-aktiviteter bildar denna huvudaktivitet, och vilka handlingar är situationens minsta byggstenar?
Bygga identiteter
• Vilka identiteter (roller, positioner) och vilka åtföljande personliga, sociala och kulturella former av kunskap och föreställningar, känslor och värderingar verkar vara relevanta, tas för givna, eller konstrueras?
• Hur stabiliseras eller transformeras de i situationen?
• Utifrån identiteter, aktiviteter och relationer: vilka diskurser är relevanta eller irrelevanta i situationen? Hur görs de (ir-)relevanta?
Bygga relationer
• Vilken typ av relationer verkar relevant, tas för given, eller vara under konstruktion?
• Hur stabiliseras/transformeras dessa relationer?
• Hur skapas relationer till andra texter eller diskurser?
Bygga politik
• Vilka sociala värden (social goods) som status, makt, köns-, ras- och klassaspekter eller mera snävt definierade sociala nätverk och identiteter är (ir)relevanta, och hur görs de (ir-)relevanta i situationen?
• Hur är de kopplade till de diskurser och diskursmodeller som är verksamma i situationen?
Bygga förbindelser
• Vilka förbindelser görs inom texten, och hellan yttranden och textdelar?
• Vilka förbindelser till tidigare eller framtida interaktioner eller till andra människor, idéer, texter, saker, institutioner och diskurser finns? (jmfr. med intertextualitet)
• Hur används intertextualitet för att skapa förbindelser?
• Hur bidrar dessa förbindelser till att skapa sammanhang (kohärens) i texten?
Bygga signifikans för teckensystem och kunskap
• Vilka kunskapssystem är relevanta, och hur görs de relevanta?
• Hur görs de relevanta?
Fairclough-relevans: framför allt genom Gees ”mindre diskurser”, dvs. att även mindre aspekter av situationer skapar en diskursmodell, som i sin tur gestaltar eller påverkar ”stora diskurser”. Det underlättar att s a s se ”den lilla diskursen” i texten, och sedan granska det nätverk dessa bildar i relation till den stora diskursen.
Relevant även genom koppling till Conversations: pågående diskussioner i samhället, med tydliga positioner, värderingar, attityder, för-sant-hållanden osv. (t ex privatisering, homosexualitet, terrorism, i samband med G7 även laglydighet, demonstrationsrätt osv).
I övrigt verkar det inte finnas någon motsättning mellan kunskapsintressen: både Gee och Fairclough betonar de maktstrukturer som verkar i situationer, båda betonar att diskurser är handlingsrelevanta, och båda betonar att ideologiska aspekter inverkar på situationer genom att dels fördelningen av sociala värden analyseras, och dels att diskursers hegemoniella makt för de inblandades bild av världen och sig själva understrykts. Båda är överens om språket reflexivitet: diskursdeltagarna är inte offer, utan agenter. Gee är väsentligt tydligare i sin beskrivning hur diskurser inverkar på diskurs-användarna: genom prototypiska modeller, som har en normativ/normerande effekt på tal, identiteter och handlingar.
Gee verkar vara något mindre formalistisk i sitt systembygge - just det som jag har problem med. hos Fairclough. Jag förstår inte riktigt vilken funktion referens till de tre dimensionerna har, utöver kopplingen som Titscher, Meyer, Wodak, Vetter gör: beskrivning sker utifrån textens linguistiska egenskaper, interpretation sker i relation till produktions- och interpretationsprocesser (Faircloughs diskursiva praxis), och förklaring handlar om relationen mellan diskursiva och sociala processer.
Jag föredrar dock - om det nu är samma sak - Gees förklaringsmodell, där ”mellannivån” beskrivs som gestaltning av diskurser i konkreta sociala situationer genom att människor kör en simulation av prototypiska modeller och handlar efter dessa.
Även Halliday upplever jag som lätttare att hantera:
textuell funktion - vad händer i texten
interpersonell funktion - vilka identiteter och relationer iscensätts, vilka samtalskonventioner med vidhängande rutiner och praktiker
ideationell funktion - konstruktion av kunskap- och tros-system