Ett intressant koncept inom diskursanalysen handlar om mening.

Uttalande eller andra handlingar konstruerar personer och situationer. Om man har en vit rock, stormar in i ett rum och frågar med myndig röst "hur var det här då?" gör just denna handling personen till läkare. Och definierar situationen som "läkare-patient-på-mottagningen".

Om man kommenterar vänners tankar med uppmuntrande tillrop som "jättebra svar" eller "du borde nog arbeta mer med det där staketet" så gör dessa handlingar den ena personen till lärare och den andra till elev.

"Vet du atomvikten för uran?" blir en lärarfråga om båda vet att de är i en undervisningssituation. Om båda vet att situationen är "frågesport" betyder frågan något annat, t ex ändras maktförhållandet mellan frågaren och svararen.

Frågans mening bestäms av situationen: vem har makten, vad skall man svara, hur skall man svara? Men situationen bestäms av frågor och handlingar. Och det fungerar bara därför att vi känner till dessa situationer och kan jämföra.

Någon som befinner sig på bortaplan - ett annat land, en annan klass, en ovan situation - kan inte spela spelet. Handlingar och uttalanden kan bli meningslösa.

Den bästa förklaringen för spelet ges onekligen av Esmeralda Weatherwax när hon förklarar Headology, eller Quoth the Raven när han förklara Boffo ...


Förresten: huvudologi är inte psykologi. Läs Yvonne Dianas Verklighetsignoransbalans, där hon förklarar skillnaden koncist och exakt:

Om du går till en psykolog och säger att du är jagad av ett stort monster så kommer han ägna mycket tid åt att övertyga dig om att monstret inte finns.
Om du går till en huvudolog och säger att du är jagad av ett stort monster så kommer hon att ge dig en pall och en stor påk.

Dagens Arena skriver om Forum för Levande Historia, en myndighet som ursprungligen startades för att berätta om nazismen.

Mycket snabbt flyttades fokus mot nazityskland, därefter mot antisemitismen, och därefter mot kommunismens avigsidor. Den senaste satsningen handlar om ett försök att bearbeta Sveriges relationer till diktaturen i Kambodja. Det är enkelt: man ironiserar över fyra enskilda personer som var där, men inte såg mer än regimen lät dem se.

Arena menar att det inte är bra att en myndighet bedriver opinionsbildning.

Man kan också analysera det hela lite mer politiskt: ett samhälle behöver producera sammanhållning, kohesion. Det kan ske genom en upplevelse av likhet - "fattigdom fördrages med jämnmod av alla, enär det delas lika av alla, men den blir outhärdlig då den dagligen jämföres med andras överflöd" menade t ex Ernst Wigforss.

Nyliberalism satsar på budskapet "skyll-dig-själv-om-du-inte-blir-miljonär", och tror på olikhet som en sporre. Att utanförskap snarare leder till passivitet och/eller brinnande bilar försöker man bota med poliser och ekonomiska hot. Integration och delaktighet blir störande faktorer i alls kamp mot alla om en plats vid köttgrytan.

Nyliberala regeringar kan inte heller hänvisa till att de levererar. De sänker skatterna och vill att människor skapar sin egen välfärd.

De kan inte visa att de stiftar kloka lagar: det sköter EU om, efter principen "marknaden fixar allt". Miljöpolitik, utbildning, jämlikhet: det fixar marknaden.

Vad kvarstår då?

Jo: ideologiproduktion. Vi-och-dom. Samhälle under belägring av socialturister, muslimer, våldsamma ungdomar, veganer, pedofiler, terrorister ... polis och fängelse för störande element. Vi måste hålla ihop. Sitta stilla i båten när det blåser. Javisst, ministern.

Men offentlig ideologiproduktion är alltid lite halvskum. Man anar avsikten, och blir förstämd. Som när FRA varnar för emailande terrorister.

Därför använder sig regeringar - och andra ideologer - gärna av quangos: Quasi-Non-Governmental-Organisations. Myndigheter som inte ser ut som myndigheter. Föreningar med offentliga uppdrag. Tankesmedjor. Forskningsinstitut. Ju mer de ser ut som gräsrots-föreningar desto bättre.

Gärna med lite upprördhet. Moral. Hemskheter. Som Forum för Levande Historia.

Pia Karlsson Minganti (2007) Muslima : islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige. Carlsson

Avhandling som följer 9 muslimska kvinnor ur ett annorlunda perspektiv. De ratar den diskurs som så gärna vill beskriva dem som förtryckta, befria dem från sin identitet och upphöja dem till äkta svenska kvinnor. Istället uppfattar de sig själva som självständiga och starka. Boken beskriver hur de förhandlar om sina identiteter och lägger upp sina strategier.

Den dominerande diskursen blandar svensk överlägsenhet/muslimsk underlägsenhet med feminism (kvinnans befrielse från sina bojor), essentialism (föreställningar om hur kvinnan/muslimen "egentligen" är) och patriarkalism ("vi" tar hand om stackars "dom", vi vet vad som är bra för dom). Minganti ger dem en röst, och synliggör konflikten mellan rätten till en egen identitet och skydligheten att anamma den rätta identiteten.

En DN-artikel beskriver "talande övervakningskameror".

– Hörrudu där i röda jackan, sluta upp med det du håller på med!, säger Anita Ackerberg, säkerhetschef i Upplands Väsby kommun, för att illustrera hur det kan låta när någon gör något dumt i närheten av en kamera.

Som bekant mår barn bra av täta vuxenkontakter i skolan.

Artikeln citerar också gillande en ingenjör vid Upplands Väsby kommun:

– När folk dessutom hör en röst som säger ifrån så lyder de flesta utan vidare.

Frågan är bara: är det problem eller lösning?

I Trelleborg planerar man att sätta lärarlöner utifrån hur eleverna presterar.

Det vore intressant att undersöka hur Trelleborgs kommunpolitiker tänker. Några antaganden behövs för att göra uttalandet meningsfullt:

• lärare motiveras av sin lön. Med lite be-löning kan man få dem att arbeta för jämlikhet, kunskap, miljö, rättvisa - tja, vad som helst. Pavlovs dresserade lärare ...
• elevprestationer bestäms av lärarens motivation. Klass, kön, etnicitet, kulturellt kapital - strunt. Vill man så kan man.
• allt viktigt mäts i objektiva betyg. Medborgarkompetens, självtillit, delaktighet är ointressanta. Kunskapsuppdraget däremot - faktakunskaper, vetande, pluggande - står i centrum. Undervisning, inte lärande.

Själv skulle jag för säkerhets skull söka mig till en skola med högpresterande elever i någon trevlig villastadsdel. Eller till en annan kommun.

Jag experimenterar med en länk-sida här

Jag har varit trög.

I många år har jag observerat att studenter skriver "forskare X tycker ... ", "forskare X anser... " eller rentav "jag håller med X om att ...". Eller " jag tycker", "jag känner", "jag menar".

Jag säger: forskare påstår inte. De tycker inte.
Studenter säger. Big deal. Vi kan väl byta ut orden då om det är så viktigt.

Studenter skriver:
Forskare X tycker, men det tycker inte jag. Min personliga åsikt är ...
Jag säger: Forskare X har intervjuat massor med människor och läst massor med statistik och utredningar för att komma fram till slutsatsen.
Studenten säger: Här får man inte ens tycka som man vill.

Studenter - och högskolelärare - säger att de reflekterar när de tittar i sitt inre och hittar där den egentliga sanningen. Reflektion är ett slags meditation över "vad jag egentligen anser".
Jag frågar: hur förhåller sig dina reflektioner till omvärlden? Till andras tankar? Till teorier, forskningsresultat, ideologier?
Studenter säger: tja, en del håller jag med om, men en del ställer jag inte upp på.


Tack vare en vän och kollega är jag nu tvungen att inse att de inte har problem med språket.

Nu går det upp för mig varför de är så måna om att stå på den rätta sidan, tillsammans med läroplanen. Varför det är så viktigt att "se individen", varför det fräser och spottar när de läser om klasser och genus och etnicitet. Varför det inte är snällt att dela in människor.

Dessa studenter menar det verkligen vad de säger. De menar att man skall vara en god pedagog, som är på den rätta sidan, en pedagog som upphäver klass, kön och etnicitet genom att inte bry sig om dem.

Nyckelordet är god. Tänka rätt. Uppsala Universitet: Tänka fritt är stort, tänka rätt är större.

Exakt.

En pedagog tittar in i sitt inre, hitta där den goda människan, den goda sanningen, hur det egentligen skall vara. Och agerar sedan efter denna kompass.

En god pedagog formar inte barn: en god pedagog hjälper barn att utveckla hur de egentligen är. Och barn är egentligen självstyrande, autonoma individer, som anpassar sig, marknadsför sig, arbetar på sin anställningsbarhet och förkovrar sig och utvecklas hela livet ...

Liksom lärare.

Men det bara finns där. Alla vet ju att det är så. Numera. Förr trodde man ju annat, men nu vet man att man inte ska aga barn och bestämma över dem och allt det där. Det står ju i läroplanen. Och Vygotsky, Piaget och Dewey tycker också det.

Man vet. Man bara vet. Det finns ju där inne.

Hur det kommit dit? Hur då, menar du? Det finns ju där!