Sociala medier måste inte handla om dvärgpudlars frukost och andra viktiga händelser. De kan också utgöra professionella nätverk.

Som t ex Dela! - ett socialt medium för pedagoger.

Sven-Ove Hansson: Konsten att vara vetenskaplig.

En begriplig handbok i, tja, konsten att vara vetenskaplig. Hur man forskar, och varför.

Pedagoger tycks vara en religiös rörelse.

Vi utvecklar barn som människa, på ett bra och allsidigt sätt.
Vi erbjuder dem möten, som tydligen är händelser där det säger "klick".
Vi ser dem, helst som de är. Innerst inne.
Vi låter dem växa.
De är sedda.

Så underbart. Så vacker. Så intetsägande.

Här byggs tydligen en yrkesgemenskap genom att ge välkända begrepp en ny betydelse. "Vi hade ett möte med personalgruppen, men det blev inget M-Ö-T-E".

Begreppen definieras inte, de socialiseras in i rekryternas tänkande. De insocialiseras. De lär sig det rätta tänket. De känner rätt.

Begreppen är tydligen entydiga. Man känner på sig om man har ett möte eller ett M-Ö-T-E, om man ser eller S-E-R, om man kan se ett barn som det är. Det behöver inte definieras. Eller förklaras. Hur skiljer man ett möte från ett MÖTE? Ja men herregud, vet du inte det? Det KÄNNER man ju. Det är vibbarna, fattar du väl ...

Den som ber om en definition visar att han/hon inte F-Ö-R-S-T-Å-R. Inte är en av OSS. En pedagogisk hedning.

Inte medlem i de heliga pedagogernas samfund.

Hade ett resonemang om olika kulturer:

- Varför gör dom så, kan det fungera?

Jag erbjöd mottot "The proof of the pudding is in the eating". De lever än, alltså verkar deras kultur fungera

- Men finns inte bättre och sämre kulturer?
Jag erbjöd HDI, medellivslängd, lycko-skattningar och annat.

- jo, men ändå, dom är ju konstiga ...

Ultima ratio: Det kanske hjälper att tänka på den galliska filosof som sa "Ils sont fous, ces romains. Et tous les autres, aussi."

Och som överkurs, kanske: "Nous sont fous, nous Suèdes."

Ibland är man slö. Jag har blivit förolämpad, för en vecka sedan. Och upptäcker det nu.

En student kommenterade en föreläsning med "du vet ju vad du ska säga för att vara politisk korrekt".

Jag fattade ingenting. Jag, politiskt korrekt? Inte!!!!

Sen förklarade hon. Muslimer har en hederskultur, de förtrycker kvinnor och mördar döttrar. Därför måste vi befria deras kvinnor. Det vet alla. Men du förnekar det. Du vägrar att se sanningen därför att det inte är politiskt korrekt.

Politiskt korrekt är alltså inte samma sak som den härskande/stryande ideologiska diskursen:

• nyliberal marknadsreligion,
• neokonservativ law-and-order-romantik,
• postpolitik som finansministens vädermetaforer
• salongsrasism med migrationsverkets champagnefester när man lyckas med en svår utvisning

Politisk korrekt är däremot att veta att rasism är den sanna läran, men att förneka det därför att man vill tillhöra kultureliten. Att ljuga för karriärens skull. Att vara en intellektuell hora.

Lustigt. Nästan. Den styrande rasismen beskyller alltså icke-rasister för att ha makten över diskursen.

Men det har rasister alltid gjort: slå tillbaka för att försvara fosterlandet, vitheten, rasen. Finns något brutalare sanningsanspråk än att hävda "den som förnekar att vi har rätt ljuger mot bättre vetande"? Antingen har de rätt, eller så har de rätt.

Och den som inte är med oss är mot oss.

Som svar på "Tillbaka till Framtiden" utspelar sig just nu den svenska skräckserien "Framåt, mot forntiden". En total framgång, om man får lita på regissören. Och om man delar hans värderingar måste man hålla med om det. Men har man andra värderingar är läget mera dystert.

En sammanfattning av läget finns i skolverkets rapport  

Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?

Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer.


Skolverket visar bland annat att segregeringen, decentraliseringen och den allt mera individualiserade och differentierad undervisningen bidrar till allt sämre skolresultat. Skolornas privatisering, "skolval" effektivitet och lönsamhet hör till, elevers sociala bakgrund bestämmer tydligt över skolresultatet. Svd skriver om "superhomogena klasser", som vi "måste gå tillbaka till 50talet för att hitta en motsvarighet".

Det var väl ungefär Björklunds dröm? Visst, det kallades "rädda oss från flumskolan", men privatisering, lönsamhet och segregation genom tidigare sortering var väl tanken med det hela? Eller är det bara en snygg sidoeffekt, collateral benefit?

Sammanfattning: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2258
Rapporten: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2260

Frasen "jag tycker", tycker jag, verkar ligga i tiden.

Men det är förstås intressantare hur den används.

När politiker anlägger cockerspaniel-fejset och ser bekymrade ut och "tycker" att det behövs fler poliser i Rosengård, för att upphäva utanförskapet där, då handlar det inte om en personlig åsikt. Men det framställs så.

Det personliga tyckandet upphäver regeln "makthavare skall argumentera för sina åtgärder".

Makthavarnas nya regel är "jag känner, precis som du och alla andra".

Skillnaden är att makthavarnas "kännande" kan sätta andra i fängelse. Och att detta kännande uttalar sig om fakta, verkligheten, saker - och konstruerar dem. Det konstruerar burka-hotet i Danmark (omkring ett dussin kvinnor i burka hotar danskheten), det konstruerar hotfulla källarmoskéer i Rosengård (som de flesta där aldrig besöker) och så vidare.

"Känna" betyder alltså "jag behöver inte argumentera för det, mitt kännande är bevis nog."

Den nya känslan: jag känner att världen är platt. Det känns så. Då måste det ju vara så. Bäst att stanna i Sverige, så man inte ramlar över kanten.

Ett problem jag ser i förlängningen är att man på detta sätt kan skapa sig en egen värld. Video on demand levererar den videofilm man vill se, just då. Helt ok. Men: Life on Demand. Strukturer on demand. Verklighet on demand?

Om man inte kan kommunicera sin verklighet, om det inte finns någon gemensam grund att tala om - hur handlar vi då? Utifrån vår egen känsla?

Handlar vi med fingret i luften, för att följa andras känslor? Det är lika illa det - som jakten på terrorister visar. "They seek him here, they seek him there, those frenchies seek him everywhere" skaldade Röda Nejlikan. Bin Ladin måste ju vara någonstans - eftersom alla talar om att han är ett hot. På en flygplats nära dig? I mailen?

Handlar vi med k-pisten när man återbesöker sin gamla skola, där man kände sig förnedrad, man inte kunde tala om det?

"Kännandet" ersätter argument, och jag känner att därmed en hel värld av gemensam argumentationsgrund faller. Habermas' deliberation förutsätter att vi enas om argumentations-regler. Vad gör vi utan dessa regler?

Därför vill jag inte läsa fler uppsatser som handlar om vad författaren känner, tycker, upplever. Det är intressant som en upplevelse, visst. Men det hjälper mig inte att förstå. "Jag känner" argumenterar inte med mig. Utmanar mig inte. Får mig inte att tänka nytt.

Dessutom innebär "jag känner" ett spel med ord som på svenska råkar sammanfalla:

- "jag upplever" - t ex jag känner hunger, lust, längtan ...
- "jag har en vag tanke" - t ex känner jag att jag har glömt något, och att jag skriver för mycket här.
- "jag beskriver verkligheten, men vill/kan inte argumentera för det" - t ex känner jag att det här är ett viktigt ämne.

Att känna hunger är legitimt. Ingen annan kan bedöma om jag verkligen känner det. Jag kan säga det, och kräva att jag blir trodd. Sannfärdighet, som Habermas säger, om inte jag minns fel.

Men att känna att Rosengård måste omges av taggtråd och poliser - det är ett uttalande som kräver ingrepp i andras liv och borde därför legitimeras. Om inte annat än genom att talaren presenterar sin världsbild och sina argument.

Därför, känner jag, vill jag inte läsa fler uppsatser där författaren känner helt personligt ... speciellt inte om författaren skall bli lärare och känner att hon/han känner för en viss undervisning, dvs. för att forma andra människors liv.