Den sorgligt-berömda rapporten "Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö” som Sabuni beställde från försvarshögskolan fick enorm kritik: den bygger på hörsägen, överdriver, källmaterialet blev förstörd innan någon fick granska det osv. T o m Säpo sågade den ungefär i jämnhöjd med fotknölarna.

Säpo-chefen Anders Danielsson menade att rapporten överdriver och varnade för att använda uttryck som hot mot demokratin.

Sabuni förlorade sedan fp-kongressens omröstning om medborgarskaps-kursen som skulle bibringa dom de rätta värderingarna. Eller, som det heter på det mjuka våldets språk: Kursen skall ge vuxna invandrare

"möjlighet att reflektera över den värdegrund som de fått från sin uppväxt och skoltid. En värdegrund som många gånger skiljer sig från den svenska". (Sabuni i DN)

Och nu återkommer hon. Nu skall Säpo själv ”sammanställa en rapport om förekomsten av våldsbejakande radikal islamism i Sverige”. Argumentet för denna ”storsatsning” är just den sågade rapporten.

Det påminner lite om Björklunds valretorik om skolan. Visserligen hade han inte en siffra rätt, men sen fick skolverket göra en ny utredning som visade att det kanske, kanske, om man tolkar om det lite grann ... hade gått några månader sedan valet och därmed var saken glömt.

Och Sabunis korståg får oss väl att glömma utslagning, arbetslöshet och allsköns rasism, så att vi i lugn och ro kan känna oss hotade av de våldsbejakande.

Personligen känner jag mig minst lika hotad av den hatets politik som varnar för hatets politik ...

Regeringen låter jubla. I morgonnyheterna meddelas att antalet förtidspensionärerna sjönk, är lägre än på många år osv.

I förbigående nämns att det kan ha något med regeringens hårdare regler att göra, visst. Men siffrorna är ju så mycket lägre nu!

I Göteborg beslöt man på 70-talet att göra något åt antalet uteliggare som sover på parksofforna i Brunnsparken. Åtgärden blev att ... ta bort parksofforna. Antalet uteliggare på parksofforna i Brunnsparken sjönk mot noll, över en natt.

Vad som hände med dem - eller vad som händer med de förtidspensionerade - är förstås en helt annan fråga.

Lite nöjd-kund-reklam:

Jag hade just ett problem med programmet som jag använder för lite större skrivprojekt: Scrivener. Programmets upphovsman, Keith Blount, tog sig tid och investerade en halv förmiddag för att hjälpa mig. Imponerande!

(Problemet låg i ett trasigt Microsoft-typsnitt).

Sök med hjälp av Grovyn och gynna miljöskyddsföreningen!

Det blir tydligen debatt om det där med rätten att ha en religion.

Huvudlinjen är visst ”ha gärna en religion, bara det inte syns i praktiken” - privatreligion, alltså.

En annan linje är ”gärna religion, men den får inte krocka med samhällets harmoni, med jämställdhet, allas lika värde, människosyn, anställningsbarhet, arbetsmarknadens regler, hälsovårdslagen osv”

I båda fallen finns alltså ett tankesystem som smäller högre än religion, oavsett om det kallas för ”sunt förnuft” eller ”praktiskt” eller ”värdegrund”. Detta system fastslår att religion inte får synas i praktiken. Religion skall inte ha någon betydelse för handlingar, relationer, praktiker.

Fundamentalister är vi allihopa: de som talar högt om sina fundament, eller de som ”bara” hävdar att deras uppfattning är universell, normal och allmängiltig.

Man kan säga mycket med få meningar. Som regeringen/Björklund när den nya lärarutbildningen presenteras:

- En historielärare som inte själv kan sin historia kommer att ha torftiga lektioner och inte kunna inspirera eleverna, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Det vore förstås för mycket begärt att just Jan Björklund - som brukar vara lite osams med forskning och fakta - skall visa några argument för detta påstående. Men det är ju inte meningen heller. Det framställs som ett ”sunt förnuft”-argument, något som helt enkelt är sant självklart.

Sen drar Björklund slutsatsen att man därför skall satsa på ämneskunskaper. Alltså: en lärare med mycket historiekunskap kommer automatiskt att ha ”o-torftiga” lektioner och inspirera elever. Är det så enkelt? Själv har jag fått mycket tråkiga lektioner med mycket kunniga lärare ...

Vad alla blivande lärare ska läsa blir tydligare reglerat. Bland annat ska de lära sig hur man bedömer elever och sätter betyg.

Se där, se där - mer kontroll. Regeringen kontrollerar lärare, som kontrollerar elever. Och resultatet blir självstyrande lärare som uppmuntrar självstyrande elever?

Och så en liten knorr mot slutet:

För att bli en bra lärare krävs lämplighet för att bli lärare.

jo, visst ...

Regeringen avser därför att utreda hur lämplighetsprov skulle kunna användas som behörighetskrav till lärarutbildningen.

Först ett vagt sunt-förnuft-argument - och sedan slutsatsen att lämplighet är medfödd, given, oföränderlig. Man skall vara lämplig till lärare innan man börjar utbilda sig ...

En hörnsten i integrationsdebatten är att ta seden dit man kommer.

Nu åker svenska soldater till Tyskland och visar att respektera reglerna som gäller där: de går på bordell.

Ekot meddelar att de inte kan straffas. Underförstått: de borde straffas, men tyvärr går det inte.

Här skall genus-diskursen följas, och migrations-diskursen är långt borta. Ibland smälter diskurserna samman, som t ex när genus- och rasism-diskursen förenas i kampen mot muslimska män. Ibland krockar de med varandra.

Men just i det här fallet är det annorlunda: migrationsdiskursen hävdar aldrig på allvar att man konsekvent skall följa seden dit man kommer. Det bara låter så - budskapet är att dom skall göra på sitt sätt, eftersom det är vi som bestämmer här.

Varför inte säga det då? Skippa det där med ”ta seden dit man kommer” - säg det rent ut: lev på vårt sätt, annars!

Föreningen Grävande journalister visar att ledande politiker undviker debatt. Man vägrar att tala med motståndare, och man vägrar att tala med politikens offer.

Istället väljer man att låta sig intervjuas. Om man överhuvudtaget ställer upp.

Som Maud Olofsson låter hälsa när hon vägrade debattera om Saab: Frågan är så allvarlig att man inte skall diskutera den partipolitiskt.

Politik blir alltså allt mer postpolitisk: det handlar om image, styling, framställning. Inte dialog, inte samtal, och absolut inte kritiskt ifrågasättande.

Migrationsverket anser att det är fullt möjligt att utvisa homosexuella asylsökande till Irak. Och då gör man det också. Om man lägger band på sina drifter är det inte så farligt att vara homosexuell i Irak, menar migrationsverket.

Och nu skall migrationsverket gå på kurs för att lära sig mer om HBT

Jag hade inte kommit på tanken att det är just information som saknas, utan snarare att migrationsverket håller sig med ett eget normsystem och en egen verklighetstolkning. Där ingår naturligtvis bilder av hbt-personer, Irak, homosexualitet osv.

Migrationsverkets HBT-projekt på facebook visar att det finns mycket kvar att lära sig:



Man ser risken att normer påverkar. Inte ”att våra egna normer och föreställningar påverkar”.

Och efter kursen fattar migrationsverket norm-fria utvisningsbeslut? Objektivt, sakligt, neutralt?

Jösses ...

Arbetsförmedlingen har dömts för diskriminering. En arbetssökande hade problem med en kvinnlig arbetsgivare. Arbetsförmedlingen drar in utbildningsbidraget.

Stockholms tingsrätt bedömer att det är frågan om diskriminering.

Sedan låter arbetsförmedlingen demonstrera sina insikter:

mannen behandlades inte annorlunda än andra

Som Anatole France sa: Hur rättfärdig är inte lagen: den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna och tigga bröd.

Och sedan demonstrerar man att man även i framtiden förbehåller sig rätten att diskriminera:

Vem som helst som beter sig på ett sådant sätt ... riskerar att få sin anvisning till program återkallad, vilket i förlängningen leder till att man förlorar sin ersättning.

Domen är principiellt betydelsefullt: den fastslår att det det finns ett utrymme för människors normer och värderingar, även utanför ”normaliteten” som anställningsbarhet och arbetsmarknadsanpassning.

Men det strider nog mot arbetslinjen. Arbeit macht frei - även från religiösa värderingar, kan man förmoda.

Den postpolitiska bilden av politik beskriver ett antal åtgärder som bara är nödvändiga. Tekniska. Praktiska. Bra, helt enkelt.

Då är det kul att några försöker att sammanställa vad alla dessa pragmatiska beslut egentligen innebär. Det är inte bara små impressionistiska färgduttar - det är en bild med ett budskap.

En sådan bild erbjuds i Ordfronts bok Bokslut Reinfeldt.

Wallraffs senaste - ”Svart på vitt” - visar Günther Wallraff som somalier. Vanliga tyskar bemöter honom med fördomar, skepsis, våld.

När de får reda på att de har blivit filmade godkänner de att filmen visas. De har inte känslan att ha gjort bort sig - tvärtom. De har sagt vad som behöver sägas, de är övertygade om att deras åsikter är normala, rimliga, riktiga, sanna.

Rasismen är mainstream.

Men inte överallt: tyskar som växer upp i blandade områden är inte främlingsfientliga.

Segregation leder till främlingsfientlighet och fördomar. Privatskolor, boendesegregation, skol-segregation ger en fingervisning om framtidens ideologiska klimat.

Niklas Torstensson har lagt fram avhandlingen Judging the immigrant : accents and attitudes (Umeå : Department of Language Studies, Umeå University, 2010)

Han visar att svenskar är övervägande positiva till invandring, men att brytningen utlöser fördomar. Men det är inte frågan om hur stark brytningen är, utan vilken typ av brytning man har. Kulturell närhet är viktigare än begriplighet.

Med andra ord: en obegriplig dansk eller engelsman utlöser inte alls samma avståndstagande som någon med lite arabisk brytning.

Och samma sak gäller även i domstolar. Där kommer dessutom kulturella förväntningar till tals: i många länder skall man förklara utförlig om man verkligen menar något - vilket domstolar tolkar som ”att slingra sig”.

Något överraskande är kanske den samfällda massmediala slutsatsen: fortbildning behövs.

Hjälper information mot islamofobi och främlingsrädsla?

Vi har ju informerat i snart ett sekel om alkoholens skadeverkningar, och borde kunna bedöma informationens effekter. Men vem vet, information hjälper säkert också mot finnar och fotsvett ...

Jag hörde nyss Carl Sagan: The Demon Haunted Word. Science As A Candle in the Dark. Han slår ett slag för vetenskaplig rationalitet och testande av idéer, och argumenterar mot pseudovetenskap och vidskeplighet.

Mistrust all authorities beskriver han som en av vetenskapens grundlagar. Förutsättning är den ömsesidiga kritiska prövningen.

Det är en bit från ”jamen jag känner att det är så” eller ”jag tycker det”. Sagan utvecklar hur mycket pseudovetenskap som finns i offentliga sammanhang, t ex media.

En fråga han inte ställer är den som sambandet mellan segregation och kritisk granskande samtal. Group think har kunnat visats utesluta prövning av antaganden och försanthållanden och leda till illa underbyggda beslut. Och kollektiva hysterier har t ex lett till jakt på weapons of mass destruction som aldrig har existerat i sinnevärlden ...

Man kan ju undra vad vår pågående trend mot slutna sällskap, gated communities, privatskolor, bostads- och skolsegregation mm leder till i långa loppet. Visst, det är sååå givande att föra samtal med sig själv och andra personer som tänker i liknande banor - men hur utvecklande är det?